BHAGAVATA-TALAN (Shrila Bhakti Vinoda Thakura)

Det är med stort behag vi läser en bok som vi tidigare aldrig läst. Vi är angelägna att inhämta all information den har att ge, men när detta gjorts är vår nyfikenhet ofta slut.

Detta sätt att studera är vanligt bland människor som har en hög uppfattning om sig själva och som även beundras av andra människor av samma kategori. Faktum är att de flesta läsare inte är stort annat än förvaringsrum för uppgifter och uttalanden som kommer från andra människor. Detta är dock inte verkliga studier. Den studerande bör inhämta kunskap med ett nyskapande som mål, och inte låta sig nöjas med endast ett fruktlöst bevarande av fakta. Likt satelliter bör de studerande återkasta det ljus de erhållit från olika författare och inte stänga in erhållna fakta och tankar såsom en domare spärrar in brottslingar i fängelset.

Tankar är utvecklande. En författares tankar måste föras vidare hos läsaren genom korrigering eller utveckling. Den främsta kritikern är den som kan uppvisa en vidareutveckling av en gammal tanke; men den som blott förkastar är utvecklingens fiende, och därmed även Naturens. "Börja om på nytt," utropar denne kritiker, "ty de gamla murverken motsvarar inte dagens förhållanden. Begrav den gamle författaren, ty hans tid är förbi." Detta är ytlighet. Framåtskridande är förvisso naturens lag, och korrektioner och vidareutveckling måste ske i takt med tidens gång. Men verkligt framåtskridande innebär att gå vidare och stiga högre.

Om vi nu skulle följa vår dåraktige kritiker, så innebär detta att vi måste återvända till vår gamla utgångspunkt och starta ett helt nytt lopp. Och när vi tillryggalagt halva loppet utropar en annan kritiker av hans sort: "Börja om från början - ni har valt fel väg!" På detta sätt kommer våra enfaldiga kritiker aldrig att låta oss löpa linan ut och upptäcka vad som finns i dess slutända. Därför är såväl den ytlige kritikern som den fruktlöse läsaren utvecklingens värsta fiender. Vi måste undvika dem.

En sann kritiker, däremot, råder oss att behålla det vi redan förvärvat och anpassa vår vidare färd från den punkt vi uppnått i vår framstegssträvan. Han råder oss aldrig att återvända till den punkt där vi startade, eftersom han är fullt medveten om att detta endast skulle vara slöseri med värdefull tid och energi. Han anvisar riktningen på vår färd från den punkt vi befinner oss på. Detta är även kannetecknande för en god läsare. Han studerar en äldre författare och söker utröna var denne befinner sig i det flosofiska tänkandets utveckling. Han skulle aldrig föreslå att boken ska brännas eftersom den innehåller tankar som är värdelösa. lngen tanke är värdelös. Tankar är medel med vilka vi uppnår våra mål. En läsare, som förkastar en dålig tanke, är inte medveten om att även en mindre bra väg kan förbättras och omvandlas till en god. En tanke är en väg som leder till en annan.

Läsaren kommer sålunda att finna, att en tanke, som utgör ett mål idag kan komma att bli ett medel för att uppnå morgondagens mål. Tankarna kommer att fortsätta vara en ändlös serie av medel och mål i mänsklighetens utveckling. De stora reformatorerna kommer alltid att försäkra, att de kommit för att fullborda den gamla lagen, inte för att förstöra den. Valmiki, Vyasa, Platon, Jesus, Mohammed, Konfucius och Chaitanya Mahaprabhu fastslår detta faktum, antingen verbalt eller genom sina gärningar.

Nu kanske vår kritiker lite högsint upplyser oss om, att såvida inte en reformator, såsom Vyasa, förklaras på ett rent sätt, kommer han att vilseleda tusentals människor i framtiden. Men kära kritiker! Studera tidsåldrarnas och de olika ländernas historia! Har du någonsin funnit den filosof eller reformator som blivit fullt förstådd av folk i allmänhet? Den populära religionen är fruktan av Gud, och inte den rena andliga kärleken som Platon, Vyasa, Jesus och Chaitanya lärde ut till sina respektive folk. Vare sig du försöker skänka den absoluta religionen i bildliga uttryck och enkla talesätt, eller försöker undervisa med hjälp av böcker och föredrag, kommer de okunniga och obetänksamma att degradera budskapet.

Det är sannerligen lätt att säga, och tilltalande att höra, att den Absoluta Sanningen står den mänskliga själen så nära att man kan uppfatta den intuitivt. Därför behöver man inte anstränga sig för att lära ut den sanna religionens regler och föreskrifter. Men detta är en bedräglig tanke. Detta må vara sant för etiken och för religionens ABC, men inte för trons högre former, vilka kräver en mycket upphöjd själ för att kunna förstås.

Trots att de är intuitivt förstådda, kräver de högre sanningarna en tidigare träning i de mer simpla sanningarna. Den renaste religionen är den som ger oss den renaste förståelsen av Gud. Hur skulle det då kunna vara möjligt för de okunniga att förstå den absoluta religionen, så länge de förblir okunniga?

Vi kan därför inte anklaga Jerusalems frälsare eller Nadias frälsare (Shri Chaitanya Mahaprabhu) för de religiösa traditionernas snedsteg och de onda följderna av detta. Vi behöver reformatörer, som kan ge en riktig tolkning av de ursprungliga lärorna, snarare än kritiker, för att rätta till detta onda.

Likt Gud skänkte sanningen till Vyasa, ger han den till oss om vi uppriktigt söker den. Sanningen är evig och outtömlig. Själen erhåller en uppenbarelse då den är verkligt angelägen att erhålla den. Själarna av forna tiders tänkare, som nu lever på det andliga planet, närmar sig ofta vår sökande ande och hjälper den i dess utveckling. På detta vis fick Vyasa hjälp av Narada (en stor Krishna-hängiven) och Brahma (skaparen av universum). Våra shastras, tankens skrifter, innehåller inte allt som vår oändlige Fader kan skänka oss.

lngen bok är fri från misstag. Guds uppenbarelse är absolut sanning, men det är ytterst sällan som den är bevarad i sin naturliga renhet. Shrimad-bhagavatam (bok 11, kapitel 14, vers 3) påvisar hur sanningen är absolut då den uppenbaras, men att den färgas av naturen hos den som erhåller denna sanning, och att den blir befläckad av fel och brister då den vandrar från hand till hand genom tidsåldrarna. Därför är det ständigt nödvändigt med nya uppenbarelser för att bevara sanningen i sin ursprungliga renhet. Hur visa de än är beryktade att vara, är vi såluna varnade att iakttaga en viss försiktighet då vi studerar de gamla författarna. Vi har vår fulla frihet att förkasta de felaktiga ideer som går stick i stäv mot vårt samvete.

Vyasa var inte tillfredsställd med det han hade sammanställt i Veda (de heliga skrifterna) , iordningställt i Puranas (episka skrifter), eller med det han hade författat i Mahabharata (en berättelse om Indiens historia). Hans samvete gav inte stöd åt det arbete han utfört. En inre röst sa till honom: "Nej kära Vyasa! Du kan inte tillåta dig att vara nöjd med den felaktiga bild av sanningen, som av nödvändighet delgavs dig av svunna tiders heliga män! Du måste själv knacka på dörren till det outtömliga förrådet av sanning, från vilket föregående heliga män inhämtade sin rikedom. Res dig! Bege dig till sanningens källa, från vilken ingen pilgrim behöver återvända besviken." Vyasa gjorde så och erhöll vad han önskade. Vi har alla blivit rådda att följa hans exempel.

Sålunda måste vi betrakta frihet som Guds mest värdefulla gåva. Vi måste tillåta oss själva att inte låta oss blint vägledas av de som levde och tänkte innan oss. Vi måste tänka själva och försöka erhålla ytterligare sanningar, som ännu inte upptäckts. Shrimad-bhagavatam (bok 11, kapitel 21, vers 23) har rått oss till att anamma shastras andemening, och inte bara orden. Bhagavata är därför frihetens religion, oblandad sanning och absolut kärlek.

Ett annat kännetecken är framsteg. Frihet är sannerligen alla framstegs fader. Helig frihet är orsaken till utveckling uppåt och vidare uppåt mot evigheten och ändlösa handlingar i kärlek. Missbrukad frihet förorsakar dock degeneration, och en vaishnava måste alltid vara varlig i sitt handhavande av denna upphöjda och underbara gåva av Gud.

Denna texts anda är att med stor öppenhet ära alla de stora reformatörerna och lärarna, som har levat och som kommer at leva, från vilket land de än kommer. En vaishnava är beredd att ära alla, utan några kastdistinktioner, ty de ar fyllda av Guds energi. Se bara hur universell Bhagavatas religion är! Den är inte enbart avsedd för en speciell klass av hinduer, utan är avsedd som en gåva till varje människa, i vilket land hon än är född i, eller i vilket slag av samhälle hon än vuxit upp i.

Med andra ord är vaishnavismen den absoluta kärleken, som förenar alla människor i den oändliga, obetingade och absoluta Gudomen. Må frid råda för evigt i hela universum genom den fortskridande utvecklingen av dess renhet genom alla framtida hjältars bemödanden. Dessa hjältar kommer att, i enlighet med vad Bhagavata lovat, bli välsignade med kraft från den Allsmäktige Fadern, Skaparen, Bevararen och Förgöraren av alla ting mellan himmel och jord.